Holländsk Herdehund

 Holländska herdehunden är en aktiv brukshund. Det finns tre pälsvarianter av den, sträv-, kort- och långhårig.

Holländaren är en intelligent, arbetsvillig och aktiv social hund, som också kan ta det lungt i livet. Holländaren behöver stimulans och därför är det bra att hunden får vara med familjens dagliga sysslor. Hunden skall uppfostras så att den kan vara med där ägaren är, kanske inte ändå på arbetsplatsen om inte arbetsgivaren godkänner detta :).

Den långhåriga variantens specialitet är studsanet. Den studsar som en gummiboll.

Holländaren kan vara en fin utställningstjärna, men dens hjärnkapasitet räcker bra även till brukshund. Holländaren har resultat i alla brukshunds-klasser, lydnad, agility, ruiner, och vattenräddning. Bara ägarens tid och ork begränsar hundens förmåga.

Den livsnöjda holländaren ligger ofta tex. på golvet, soffan med huvudet mot golvet och tassarna rakt upp i luften. Samma ställning kan den såklart också ta i ägarens säng med baken på dynan. Men försök gå hur tyst som helst mot dörren, så kan du vara säker på att hunden är där före dej och säger: "Roligt mamma att VI är igen på väg någonstans"

Holländaren är en anpassningsbar och "lätt" hund om flockledarskapen är i skick, hunden vill vara med i familjens all aktiviteter. När flockledarskapen är i skick kan man gott släppa hunden lös utan att den rymmer - vad den nu lite jagar fåglar och grannens katt. Vallningsinstinken är inte lika stor som t ex. på belgiskavallhunden (Holländaren var från början både vakt- och vallhund), men den finns nog. Holländaren har också ett starkt behov av att vakta gårde, bilen och flocken, om man inte begränsar detta kan det bli ett stort problem.

Holländaren kommer bra överens med barn, andra djur och människor, om man från valp vänjer den med detta.

Hunden är bra att även som fullvuxen mata två gånger om dagen, för att många holländare spyr gult skumm, så att säga på tom mage. Valparna har ofta åksjuka, som tar oftast slut när hunden blir van att åka bil, ju mera den får åka bil desstu snabbare tar det slut.

Läs mera på engelska från Lissunmusta sidorna

Holländska herdehundens ursprung

Fast Holländaren är ganska ny i vårt Finland, (första registrerades år 1990, strävhårig Dwarrel Afke v.t Lookerland, långhårig Conan ), har den betydligt längre historia i hemlander Holland. Tidigare var bruksegenskaperna viktigare än utseendet.

Se på bilder av de forna holländare. ©kennel van Oscarli

Som ursprungligen landehund kan man vänta av sej rasen mångsidighet och självständighet. Hunden skulle skaffa sitt levebröd genom att valla, vakta gården och fåren, jaga, dra kärra och hjälpa till i allt som behövdes på en bondgård. Hunden var verkligen inte inlindad i bomull. Hundarna som inte uppfyllde kraven, snabbhet och styrka, rätta storleken och hållbarhet, sattes bort. Bara de hundar med de bästa egenskaper fick föra sina gener vidare.

Hunden skulle vara plikttrogen, lätt hanterig och smidig, tillräckligt liten för att vara snabb och smidig, men tillräckligt stor för att skapa respekt som vakthund. Hundens skönhet eller färg hade ingen betydelse på denhär tiden.

Våra hundars utseende bestäms stort efter deras livsplats och förhållanden. Man kan bra märka, att i länder som är kalla, bergiga och högland ser hundarna annorlunda ut, än i låglandet och inte så kalla Holland. Därför är shäfern, collien, belgiska- och holländskavallhunden, av sina skillnader, är de ändå av ganska samma typ. Detta beror också på att deras stamföräldrar är samma från första början, och hundarnas uppgifter med människan var den samma.

Nederlandse Herderhonden Club

I slutet av 1800-talet vaknade intresset av den inhemska rasen. Fast ingen utseende avel hade gjorts, så var första hundutställning i Amsterdam, april 1874. År 1875 skrevs första rasstandard och år 1878 pratade man om Holländsk herdehund på utställningar. Nederlandse Herdershonden Club, grundades år 1989.

Man hade till en början sex olika pälsvarianter. Färgen hade ännu ingen större betydelse, även vita godkändes. År 1906 blev dehär sex varianterna till våra nuvarande tre (sträv-, kort- och långhårig) Vita godkändes i liten skala fortfarande, men förbjöds helt och hållet år 1914. På grund av detta blev många bra vallhundar borta från aveln, vilket var en stor nackdel för uppfödarna. Inte bara utseende ändrades utan också hundarnas livstil, från landehund till "vanlig" hemmahund.

På grund av hundens mångsidighet började man använda hunden mera och mera som polis-, skydd- och krigshund. Därför önskade man sej en hund som skulle haft en högre mank, så man korsade in shäfern. Man ville ha större och maskulinare hundar utan att man tänkte på att bevara det rastypiska temperamentet. År 1919 känner man till fyra kombinationer av korthårig holländare x shäfer. Man trodde att på det här sättet skulle man få mera massa. Men fel for det. De följande åren fick man istället se långryggade holländare, stora öron och långa svansar, som kom från shäfern.

I Holländare har man korsat in belgiska vallhundar också i alla varianter under 1900-talet.

Mera historia av holländare på engelska ©kennel van Oscarli